Westernridning

Å så hände det som absolut inte får hända! Vattent till stallet frös!  Jag svär på att det var straffet för att vi bestämt att åka till min syster och hennes barn under en HEL dag och känna oss helt befriade från hästar och utfodringar och utsläpp och insläpp och mockning å rubbet…

Det är inte bara att ge sig iväg när man har djur. Det vet ju alla! Det ska fixas å ordnas med folk som kan ta över ansvaret. Och det tog sin lilla tid innan vi hittade en dag då ALLT skulle funka!  Å så på fredag morron, 15 grader kallt ute och 1 minus i stallet – inte en droppe vatten!!!! Vi konstaterade snabbt att det inte var fruset inne i själva stallet utan troligast ute under marken. Vi vet att det finns ett ställe där röret ligger lite väl grunt men det har gått bra två vintrar tidigare. Nu har det ju varit barfrost så pass länge så antagligen har tjälen nått vattenröret.  Vi höll på med det där jävla vattnet i 12 timmar! Vi satt i stallet på varsin stol i minst 4 av dom och stirrade på en liten smal sipprande vattenstråle som ibland blev något livligare, ibland bara sega droppar. Jag såg fortfarande vattendroppar efter att jag lagt mig – kl 2 på natten. Vi hade förståss isär alla rör som går att få isär, prövade alla tips och idéer, men helt förgäves. Det var bara att ringa min syster och beklaga att det inte kunde blir nåt besök.

Till råga på allt sprang Speedy av sig en sko och idag är det ju lördag, i morron söndag –som det ju brukar vara efter lördag, sen är det en sån där j….a måndag när alla ska vara lediga (fast det är ju bra att jag är ledig förståss…) å sen en helgdag till – den sista gudskelov. Å det finns ingen hovis som vill jobba!  Varför finns det inte hoslagarjour!!!???  Jag kan slå på en tappsko själv om det kniper men nu var den skev och tåkappan bruten så jag fixar det inte…

Ja, så jag har som sagt bara eländes elände att rapportera den här gången. Min man skulle åka in till samhället och skaffa nya kopplinga å sånt, till rören. Men nu har han varit borta i över en timma så han kanske passade på att dra… Jag förstår honom i så fall…  Skulle gärna ha följt med. Till en plats utan hästar å kyla och vattenledningar.  Fast rätt som det är har vi väl kommit igen det här – åxå. Trots allt är det världsliga problem om man jämför med de två familjer här på orten som nyligen förlorat sina unga söner i bilolyckor med bara nån veckas mellanrum.  

Nu kom maken hem igen – trots allt. (han måste älska mig …)  så nu biter vi ihop och gör nya försök att få is-eländet att tina upp. Vi ska visst sätta ström på en gammal elkabel som ligger inne i röret. Hoppas att inte propparna flyger ut som nyårsraketer!