Westernridning

Nu har jag varit på Horse-show mässan i Göteborg.

Vi åkte tåg både dit å hem vilket var mycket bekvämt och bra. Då slapp vi halka omkring på snömoddiga vägar med bil. Sista 6 milen körde vi bil förståss men det var ändå en baggis mot att ha tvingats köra 25!

Jag har inte varit på mässan förut så jag kan inte bedöma om den var större eller mindre eller lika stor. Men jag tyckte att den var stooor!  Man gick och man gick och ändå tror jag inte jag såg allt. Eller förresten, den gjorde jag troligen för det var ungefär som det är på våran stora höstmarknad; hundra meter salustånd med 1) tubsockor, 2) kepsar, 3) t-shirts med tryck, 4) marknadskarameller, 5) smycken och krafs. Sen börjar det om igen i ungefär samma ordning. Så det räcker egentligen med att man traskar 100 meter så har man sett hela våran marknad. Å ungefär så kändes det på mässan åxå.  Mest ryttar- och hästutrustning – täcken, jackor, grimmor, träns och bett,  grimskaft, borstar, ”hårvårdsmedel”, kosttillägg, foder osv osv. Däremot hade jag svårt att hitta en vanlig hederlig longerlina men lyckades till sist. 

Jag hade ju förståss sett fram emot westerngatan men blev rätt så besviken. Det var inte mycket försäljning alls och inget av det jag hade spetsat in mig på. 

Lite allmänna reflektioner: På westerngatan var det förståss en del hattprydda men inte särskilt många vilket i och för sig inte är så märkligt eftersom det inte är ett evenemang som direkt vände sig till westernfolket. MEN miljön kändes lite ”stängd” för övriga besökare.  ”Hattarna” stod och pratade i klungor, hängde vid  western-monterdiskarna  och pratade med varandra. Kul i och för sig, att folk gillar att umgås men om jag nu hade varit helt ”vanlig” mässbesökare och kanske lite nyfiken på western så vete 17 om jag hade vågat tränga mig fram mellan hattarna för att få info om tex. WRAS, SQHA som var representerade.   Nu kanske jag är extra vaksam när det gäller stämningar och attityder eftersom mitt yrke kräver det – yrkesskada alltså – men helt fel tror jag inte att jag har i detta. Vi behöver öppna upp oss mer inom western. Finns inget tristare än ”klubbar-för-inbördes-beundran”!

Sen mötte jag några försäljare och informatörer som hade en dålig dag och verkligen visade det – oproffsigt!  Bland annat vid ett av våra westernförbunds monter. Jag gick fram och frågade om jag kunde betala medlemsavgiften  till informatören  direkt eftersom det är nytt år och jag hade ännu inte fått tummen ur hemifrån. Är alltså medlem  sen tidigare . Jag fick ett snäsigt och kort svar att det gick absolut inte och i ett tonfall som ”är du dum eller…hur kan du tro att det skulle kunna gå…” Och ingen info om hur jag i stället kunde göra för att bli medlem.  Personen i fråga visade inget intresse av att kommunicera över huvud taget. TÄNK om jag nu varit helt ny. Då hade det troligen blivit en medlem mindre!

Sen träffade jag på snäsigt och ogästvänliga folk på ytterligare några ställen – på en av serveringarna en funktionär som var direkt otrevlig mot folk. Snäsigt tonfall, översittarattityd…Vid en av portarna – en funktionär som tydligt visade att hon avskydde sitt jobb och alla som gick ut och in.  Trist – för det är tyvärr sånt man tar med sig som minnen….Sen var förståss det mesta trevligt och bra och massa folk och trångt och varmt och man fick ont i fötterna som man ska få, och till sist gick man bara omkring som en zombie  och började längta efter att sjunka ner i SJ-fåtöljen.

En kul episod som jag vill bjuda på:

På morronen hade jag satt upp håret med ett hårspänne som jag gjort själv – mocka, lite fjädrar och pärlor å sånt – lite indianskt alltså och jättefint! På vägen dit hade jag mössa på mig som jag tog av när nag kom in. Vid westerngatan såldes liknande smycken – visserligen mycket finare än mitt lilla hemmagjorda, men jag ville ändå skryta lite,  pekade på mitt hårspänne och berättade stolt för försäljaren att jag gjort det alldeles själv. Hon tittade lite konstigt på mig  men höll med om att ”jodå – det var fint…Utan större inlevelse alltså.. Sen – vid mitt första besök på toa under förmiddagen – fick jag se att själva dekorationen till mitt hårspänne var borta och kvar fanns bara den silverfärgade hårspänneplattan. Rotade i mössan och där låg fjädrarna och pärlorna!  Jag skrattade gott och insåg att försäljaren måste ha trott att jag var försöksutskriven från en viss typ av vårdinrättning!!! 

Handlade jag nåt? Jovars – pengar gick det åt men jag hade inte med mig så mycket hem. En billig jacka – halvful men duger i stallet – en longerlina eftersom min gamla är spårlöst borta, en sportbh, stumpor (strumpor brukar jag alltid köpa på vår höstmarknad åxå…) höspåsar, en bok….

Om jag åker dit nästa år? Nej.