Westernridning

Vad ska man egentligen blogga om när man egentligen inte tycker att det händer NÅT!

Jag menar, dagarna rullar på i samma stil - man jobbar, man äter, man sover, man tar hand om hästar, hundar å katter. När tar man hand om sig själv?  Katter förresten – där har jag nog ett blogg-uppslag! 

Jo det är så här att vi har fyra katter: Tiger – grårandig, tre år, stor och tung - säkert minst 5 kilo, Milo – 13 år, cremefärgad, normalstor och normalviktig, Svarten eller Pelle (som min man envisa kalla honom) kolsvart med ljusgrå botten, lätt och liten, kullbror med Tiger. Å så Röder – 12 år – och som namnet anger röd, till och med med lite fräknar på öronen och nosen.  Vi ”ärvde” alla katterna från dom som bodde på gården före oss.  Våra katter har underbara personligheter. Tiger – alltid hungrig, jamar hysteriskt om han inte får uppmärksamhet exakt i den ögonblick han önskar. Men kan vara totalt kallsinning och avvisande när man själv känner för en liten kel- och kli-stund.  Lite loj och har nog inte fångat värst många möss i sitt liv. Tiger är den som alltid följer med på hundpromenaderna. Han traskar några meter efter och plötsligt får han ett ryck – då spring-skuttar han före med svansen som en tjock plym, passerar oss med några meter och lägger sig raklång på stigen/vägen.  Då är det meningen att vi ska stanna och prata och kela med HONOM! Han är en trygg katt – en riktig katt-katt!

Svarten – den slanke, vige,  formfulländade råttjägaren. Han ger sig på råttor som är nästan lika stora som han själv – han är ganska liten och späd. En sån katt som aldrig lägger på sig hur mycket han än äter. Numer blir det mest små möss, för de stooora råttona verkar vi ha blivit av med – kilovis med råttgift… (ja, sååå inhuman är jag…)  Svarten ”pratar” mycket. Han låter som en liten kattunge och har en lustig ”upp-sväng” i slutet av varje jam vilket gör att han alltid låter frågande. ”Kan vi kela?” ”Kan jag få mat nu?”  ”kan jag få gå ut nu?” Svarten ligger gärna i sängen, helst ovanpå mig eller husse, och inte helt ogärna under täcket.

Röder  är den med störst katt-integritet. Inte så intresserad av kel och larv. Två smekningar och lite kli i nacken, sen får det vara nog. Men Röder tigger! Å då menar jag inte tigger som att sitta nedanför matbordet och jama uppfodrande. Jag pratar ”kliva upp på bordet, helt fräckt ställa sig å slicka ur smörbyttan eller bita en bit av osten (ost är han gaaalen i!) eller kliva upp på diskbänken å ta för sig när husse skalar räkor – och då menar jag av räkorna, inte av skalen!”  Och när man föser ner honom är han uppe på bordet igen efter en halv sekund, eller, om det är efter tredje nedfösningen – sittande på kökssoffan med ”bara” framtassarna på bordet – och ser utsvulten ut.  Vi får skylla oss själva – han var inte sån från början!!!

Å så Milo då. Gammal och lite skröplig. En tät, kort, goldenfärgad päls som gärna tovar sig – och det går inte att borsta eller kamma Milo. Man får smyga med saxen när han står och äter eller ligger och sover. Man brukar hinna klippa bort en tova innan han exploderar och försvinner bakom soffan.  Milo älskar att bli buren. Han ska åka på axeln – helst jämt – och han räknar kallt med att man hjälper honom att hålla balansen där uppe. Så det är inte lönt att försöka göra nån nytta under tiden. Han åker skottkärra åxå! Både när jag kör ut gödsel och när jag kör in med tom igen. När man ska tömma får man lyfta ur honom först!  Milo lär ha varit skadad som kattunge – ramlade ner från ett tak – så han är inte så rörlig. Sen har väl åldern gjort sitt åxå. Svårt att hoppa upp på bänken (där vi måste ”servera” alla kattmat eftersom vi har hundar åxå) så man måste hjälpa honom. Och han vill gärna äta sådär 100 gånger om dagen så ni kan förstå att det inte blir så mycket tid över till annat än att lyfta katt upp och ner från bänk!  Han är hysteriskt lagd. I början försökte vi ge maskmedel som tablett men det slutade i katastrof och katt som var chockad i flera dar.  Så jag är glad för det maskmedel som man kan droppa mellan skulderbladen. Även där måste man vara blixtsnabb. Så fort han ser att man har nåt i handen drar han. Och han är verkligen rädd!  Nu har han (troligtvis) fått öronskabb åxå, och jag inser att det inte går att behandla utan lugnande. Men hur får man en sån katt till veterinär? Jag läste nyss om en katt som rivit sönder en hel taxibil invändigt vid en veterinärresa. Det kostade kattägaren 45.000:-! Så nu går jag och laddar med en flaska frontline. Den står strategiskt framme så jag kan gripa tillfället i flykten.

Så… ja…. Våra katter är underbara personligheter. Och mycket krävande. Och mycket bortskämda, och därmed mycket dyra i drift.  Jag tror dom skulle sitta där på bänken och svälta ihjäl om dom inte fick den mat dom önskar. Så alla beslut om att ”nu får dom baske-mej lära sig att äta torrmat, vi har inte råååd med burkarna…”  spricker när alla fyra sitter där på bänken, följer varje steg jag tar med brännande, sura, gröna ögon och jag svär på att dom drar in kinderna för att se riktigt magra och eländiga ut.  Det blir en extratur till coop vareviga gång!  Människan är svag!

Nästa gång ska jag personlighetsanalysera mina hästar…. Sen blir det nog hundarna. Nån analys av oss själva kommer därmed att vara överflödig enligt devisen ”visa mig hur ditt djur är så ska jag säja dig vem där är…”