Westernridning

Ja, nu när jag ändå har börjat blogga här så forsätter jag lite även idag. Sen är det ju inte säkert att alla finner det speciellt intressant att läsa men det är ju upp till var och en.

Under de snart 4 år som jag har hållt på med westernridning har jag stött på både det ena och det andra. När jag skriver så menar jag de skilda världar som faktiskt finns inom westernridningen. Det är klart att det finns inom de andra diciplinerna också men just inom western så är det väldigt uppenbart. De skilda världarna är vi som utövar sporten som har skapat, vi människor och ryttare.

Som många av er vet så har jag inte kommit speciellt långt i min ridning. Mestadels beror det på att jag inte har haft en häst som har klarat av det pga. fysiska skador. Efter ett beslut förra hösten så blev det köp av ny häst men detta år som gått har varit kämpigt och det har varit mycket hårt arbete men nu börjar ljuset i tunneln skymta där framme.

Min största erfarenhet kring allt fick jag under förra året, 2007. Det var då jag och min gamla häst kom ut och började tävla inom just westernridning.Som de nybörjare vi var så var det WRAS D-tävlingar som gällde för oss. Vi gick ut starkt på vår första tävling med placering och givetvis fick man mersmak. Följande tävlingar under året gick lika bra och av 10 eller 12 starter så åkte vi hem en gång med missad placering.

Under året träffade vi mycket nytt folk och det skedde mestadels på tävlingsplatsen. Alla pratade med alla och det spelade ingen roll vad man hade för häst, hur man placerade sig, om man var stor eller liten. Det var en gemenskap utan förbehåll.

Det jag ska säga är att min gamla häst är ett travsto och var vid denna tid 18 år gammal. Som många vet så gnälls det ganska mycket idag om just travare som ridhästar och vad dom kan och inte kan så förutom att jag var lycklig över våra goda resultat var jag också lycklig över att få visa att rasen faktiskt kan med rätt utbildning . Det var många gånger jag önskade att hennes man låg åt andra hållet just bara för att folk skulle se hennes frysmärkning för lika många gånger som jag önskade det frågade folk vad hon var för ras och de flesta häpnade när de fick svaret. Det går inte att undgå att bli lite stolt i sådana lägen. Ännu mera stolt blev man när man faktiskt också visste att man gjort allt jobb själv, utan tränare.

Under det årets gång var jag också iväg en hel del på tävlingar bara för att titta och jag träffade också mycket annat folk fast då mestadels folk med “den rätta rasen” för westernridning. Det var då jag upptäckte vilka skilda världar vi faktiskt har. Innan jag ger mig in mer på den saken vill jag först understryka att jag inte drar alla över en kam. Jag har också träffat människor med “rätt ras” som är helt underbara och några av dom finns här på detta forum och som jag pratar med nästan varje kväll.

Men…det finns ju då dom som tror att de är lite mer än alla andra bara för att de har just “rätt ras”. Eftersom jag själv inte har “rätt ras” , och aldrig kommer skaffa mig heller, så hade jag heller aldrig lärt känna dessa just genom ridningen utan har blivit introducerad till dom genom andra, som också dom har “rätt ras”. Man har småpratat en stund och hakat på konversationerna och så småningom kom standardfrågan “- Vad har du för häst då?”. Första gången frågan ställdes så svarade man glatt “- en travare” men man insåg snart att man lika gärna kunde hållit tyst för när man gett svaret blev man direkt totalt ointressant igen. Det här fenomenet märkte jag mer och mer av och till slut var man osynlig inför dessa människors ögon. Det spelade ingen roll hur trevlig man var, hur glad man var, hur duktigt man var…nä..man var fortfarande ointressant, jag hade ju inte “rätt ras”.Trots de bra resultat jag och min häst hade gjort och jag var glad för det så kunde man inte låta bli att känna en misstro och man kände sig helt enkelt “utanför”. Egentligen helt utan anledning för ridningen är ju densamma oavsett vilken ras på hästen man har men nja…det har tydligen stor betydelse inom vissa kretsar.

Jag pratade med en tränare en gång och ställde en fråga om inridning hos tränare. Hur mycket det skulle kosta, hur länge hästen behövde vara där osv. Den första frågan tillbaka var ” -Vad har du för häst? “. Eftersom det var min dåvarande unghäst det handlade om så svarade jag tillbaka ” - en korsning mellan halvblod och travare”. Svaret jag fick sedan fick mig att förstå att jag ska hålla mig i min lilla egna värld, ” -Jaha, men en sån får man inte mycket för vid försäljning sedan. Du kommer få lägga ut mer pengar än vad hästen är värd”.

Idag har jag en annan ras och rider på än tidigare men trots att det är en ras med mycket goda förutsättningar att klara sig bra inom sporten så får man fortfarande samma känsla och signaler. För att vara en erkänd människa inom sporten så måste man tydligen ha “rätt ras”, även om den större delen inte har det här i Sverige, och förstås så måste man presterat något. Man behöver inte vunnit men helst deltagit i något av de större arrangemang annars vet och kan man inget.

Vem är det som bestämmer det här? Är jag en sämre hästmänniska eller människa överhuvudtaget för det? Har jag mindre kunskap bara för det? Vem bestämmer att jag inte duger bara för att jag inte har “rätt ras”?

Nu kanske ni tycker att jag går hårt fram, ni tror jag har dåligt självförtroende osv. men detta är ett faktum. Detta är ur en synvinkel och mina upplevelser från nybörjare till där jag är idag. Fortfarande nybörjare men ändå en nybörjare med mer kunskap och fakta inom sporten än tidigare. Kanske tom. med mer kunskap än en del andra just för att jag har fått gå den hårda vägen och lärt mig själv.

Jag själv är en människa som gärna hjälper andra oavsett vad det handlar om . Det handlar inte om att försöka vara överlägsen någon annan eller poängtera att “-du, jag vet bättre och mer än du”. Skulle den dagen komma så har jag misslyckats som människa. Det handlar om att dela med sig av sina kunskaper i hopp om att lära andra som in sin tur kan få glädje av det på samma sätt som jag.

Efter lite funderingar så kanske det är bra att det finns två olika världar, då kan man ju välja vilken värld man trivs bäst i och hör hemma i fast visst hade det varit roligare om alla kunde leva i samma ;).

Som jag skrev tidigare som drar jag inte alla över en kam för det finns många bra människor också och det är jag väldigt glad över. Trots att jag inte har “rätt ras” kommer jag fortsätta åka på dessa tävlingar för det är ju ändå sporten jag är intresserad av och att se duktiga ekipage är ju en fröjd för sig.

Om jag blir halshuggen eller ej pga. detta inlägg återstår att se men jag ville gärna delge andra där ute hur det faktiskt kan kännas och fortfarande känns än idag. Trots mina funderingar och känslor kring det här kommer jag ändå fortsätta med det jag tycker bäst om, westernridning, för trots allt så är det ju nästan det bästa som finns.

Ha det gott……