Westernridning

Det där med att hålla lektioner, det är egentligen ganska spännande. Inte nog med att man skall lyckas förklara allting pedagogiskt och lättförstått (Hur mycket är så enkelt och samtidigt så svårt som ridning egentligen?) man skall även göra det på ett lättsamt och glatt vis. Vilket ibland kan kännas lite motigt. Väldigt motigt till och med.

Ibland räcker orden inte till och man får ta kroppen till hjälp, så då står man där som en annan pajas och försöker gestalta såväl häst som ryttare. Det som är svårast med det är nog för lektionsryttaren i fråga att inte brista ut i asgarv. ..stackars lektionsryttare.. men alltid ger man någon ett gott skratt i alla fall - och en del att tänka på.

Genom åren ut, så korta och få de nu varit, har man mött på många olika personligheter inom hästeriet. Allt ifrån de som fått allt på silverfat, till de som fått slåss för det de har, till de som klättrat uppför hierarkistegen i stallet - till de som håller på med hästar av helt fel anledning. De som ser hästar som ren rekreation och de som ser hästar som en stimulerande utmaning. Alla har vi olika tycke och smak i vad som är en bra häst, vad som kan klassas som “dead broke” och vad som inte är “fully broke just yet”. Vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

Jag själv tillhör den kategorin som ser hästarna som en utmaning, en stimulerande sysselsättning, något att utveckla, lyfta fram och göra så bra som det bara går. Där till är jag nog hårdare än många tror, må så vara att jag inte är brutal eller tuff mot mina djur, men de regler jag har de gäller. Utan undantag. Vissa hästar kan man ge lite “slack”, men dom är få. Hästar Är djur vars trygghet ligger i en tydlig flockhierarki, och för båda parters trygghet är det väldigt viktigt att rangen är fastställd och stabil. Oavsett om man hanterar en rädd häst, en “skarp” häst, en tyst, timid och stabil häst är det en säkerhetsaspekt att rangfrågan är avgjord och utan tveksamheter. I synnerhet om man håller lektioner på den hästen.

Det som gör att jag personligen känner mig tryggare med lektionshållande på “mina egna gamla” hästar är för att jag vet att Vad som än händer är det jag som är flockledaren och därvid blir mitt ord lag. Att släppa upp en oerfaren, eller oskicklig, ryttare på en häst jag inte har den “fjärrkontrollen” på det är för mig ett orosmoment eftersom jag tar på mig det fulla ansvaret för ryttarens säkerhet. Vilket även det är en avgörande faktor i hur jag hjälper folk med hästhantering. Jag är redo, hela tiden, att kliva emellan och förhindra - eller förebygga - en katastrof. De flesta instruktörer fungerar så.

Men det jag grubblar över idag är det där med rangen. Vi blandar ofta ihop skydd med säkerhet. Min hjälm - den är mitt skydd, men jag får Aldrig någonsin slappna av bara för att jag har hjälmen - den är Inte min säkerhet i det hela. Säkerheten inom “mitt hästeri” är just det att jag strävar efter att vara den trygga, fasta flockledaren. Så “Flawless” som man nu kan vara som människa. I mitt ledarskap framför hästen ligger min säkerhet - det är därför jag anser det vara så viktigt att Inte acceptera något “humbug” från hästen när vi befinner oss på backen båda två. Det är där jag lägger ribban för den kontroll och säkerhet jag kommer ha när jag sedan sätter mig på hästen. Om hästen styr från marken, då styr den i nästan alla fall även när jag sitter på - och då har vi en farlig situation.

Och så var det färdigbloggat från mig för den här gången.

/Sofia, utan piercings, utan svart hår och ombedd att skriva lite ordbajserier.. vad gör man inte för sina vänner, eh? Kram på er!