Westernridning

Allting började med en dröm om att få hålla på med hästar. Hästar har nästan alltid funnits i mitt liv och att ha egna var under många år en dröm för mig. Visst jag hade bättre än många andra under tonåren. Hjälpte till i travstall och fick som tack ha en egen travare som min ridhäst. Madamen var min under 7 år och jag älskade den hästen. Sen ändrades livet och jag kom ifrån hästarna några år. Fick barn och blev bondmora.

Så blev då dottern 5 år och ville börja rida. Mitt hästintresse vaknade snabbt till liv igen. Efter något år blev det låneponny till dottern och ännu något år senare så fick hon sin första egna häst. Vi hade hästen installat vid en av hennes vänner och det funkade jättebra. Inom mig spirade dock en önskan om att också få ha en egen häst. Jag ville ha en travhäst…..jag ville köra….Sagt och gjort……jag köpte mig en travare. En härlig valack som kallades Löken. Han var en sån häst som alla skulle ha som första häst. Genomsnäll och gjorde allt man bad honom om. Kunde låta både barn o djur vara kring honom utan att han brydde sig det minsta. Tyvärr fick vi inte så många år tillsammans han o jag då han fick strålbenshälta och fick tas bort.

Någonstans där när jag o dottern höll på med våra hästar så fick vi också maken intresserad. Han är djurmänniska och han hade bra hand om hästarna. Vi fick honom att våga prova att rida. Jag anmälde honom till westerridskola som då precis skulle starta på gotland. Så iväg med honom varje vecka o se honom rida. Han tyckte det var jättekul……och jag njöt..även om jag faktiskt var lite avundsjuk med. Han fick ju göra det som inte jag kunde……..rida!!! Min vikt satte ju stopp för det!

Hur som helst när han tragglat runt på en gammal nordsvensk ridskolehäst så vaknade hans dröm om att få äga en quarter. Jag ville också ha en quarter. Men jag ville avla. Vi hittade ett superhärligt sto vid namn Gloria. Hon var den bästa läromästaren min man kunde få och hon blev också vårt första avelssto…men inte det sista. Vi ville ju inte bara få en fölunge utan den skulle ju givetvis ha sällskap. Så stona blev sakta men säkert fler.

I år sitter vi här med 6 fölungar. Ett av stona är dock leasat och åker snart tillbaka till sin ägare. Maybe kommer verkligen att bli saknad. Ett annat sto har vi sålt och hon åker också snart iväg till sin nya ägare. Till nästa år var det planerat att vi skulle få 3 föl här. Men allt går inte som man planerat. Idag så har våran Kelly kastat sitt föl!!

Just nu känns våran dröm om hästar som en mardröm. Vi har sen den 7/8 i år haft ringorm på gården. Med 21 hästar som ska tvättas så är det ett slitgöra kan jag säga. Vi har alltså hållit på med det i snart 3 månader. Som det ser ut nu så är det bara två som ännu har smittan. Vi börjar alltså se ett slut på det eländet. Men en olycka kommer ju sällan ensam sägs det och det stämmer. I fredags åkte ena fölungen upp till Skara och fick konstaterad bärrandsröta. Hon står alltså gipsad på alla fyra. Flera av de andra fölungarna har också fått det här……men inte i samma utsträckning utan hanterbart av oss här hemma. Så har jag ju då några inackorderingar här med….och en av dessa fick foderstrupsförstoppning i förrgår. Panik panik kan jag säga. Tack o lov så ordnade det upp sig och Barika mår idag bra igen. Efter det någonstans så tappade jag tron på allt…..Det är ingen dröm att vara hästföretagare. Så händer då detta som inte får hända……ett av stona kastar!!!

Som min väninna sa till mig……känns som djävulen vuxit fast på axlarna och vägrar släppa greppet. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jo grät det gjorde jag faktiskt i morse när jag fick veta. Då brast allt. Då ville jag ge upp. Jag ville inte vara med längre.

Men vad gör man. Jo jag o maken som ännu haltar och har ont i sitt knä….ja vi går ut till våra hästar. Vi fixar o smörjer hovar. Vi tvättar och packar in tjärdrev i de hovar som behöver. Vi särar på märrar o föl. Vi kämpar vidare. Just nu till en serenad av gnäggande från ängsliga ston som undrar vart deras fölungar är som står i stallet.

Någonstans undrar jag vart vi får kraften ifrån…..Vet dock det inom mig…..det är kärleken till hästarna och kärleken till varandra. Mardrömmen är faktiskt ändå den dröm vi startade. Sen har vi underbara vänner som stöttar och peppar oss. Ni vet vilka ni är och ni är guld värda……….