Westernridning

Detta är första gången jag skriver i en blogg o jag är totalt okunnig inom detta med hästar, men har ramlat in i det nu av  vissa anledningar och upptäckt vad intressant det verkar.

Jag är en tävlingmänniska så jag kommer att fördjupa mej i denna sport o detta liv även pga av att min käraste lever med det, och jag vill vara delaktig så mycket jag kan o det verkar riktigt roligt.

Jag har redan mycket funderingar för jag ser så mycket likheter med mina egna tidigare tävlingsformer från pistolskytte o en del från hundutställningar. Detta är helt olika världar men redan där ser jag mycket parareller.

Jag har upptäckt att ni som jag träffat o pratat med inom westernridnigen verkar vara en härlig grupp människor, så jag vill gärna dela med mej lite om mina tankar om tävling o engagemang inom sin idrott o intresse.

Oj detta kommer att bli långt men jag hoppas att ni ryttare o andra kan se o kanske få nytta av mina tankar.

Jag började i göteborg med skyttet för att som alla grabbar ville jag panga med vapen, men efter första lektionen kännde jag att det här ville jag bli bra på. Det var bara att börja lära sej på lånevapen för råd med egna hade jag inte o dessa vapen var verkligen inget man skulle kunna hävda sej med i större sammanhang.

Men en vis skyttekamrat sa till mej o jag lyssnade att ska jag lära mej göra rätt o komma nånstans så ska jag göra det med svåra förutsättningar, enkelt beskrivet att inte skaffa ett vapen som är anpassat för just tävlandet utan ta ett sämre o koncentrera mej på att jag måste lära mej själv det mitt vapen inte klarar av. Det vill säga jag ska styra o inte förlita mej på att redskapet ska göra mitt jobb. Detta måste ju vara lite samma med hästar också.

Om man ska ha den där första platsen så hjälper det inte att ha det bästa redskapet om man inte har fått rätt vinnarskalle o rätt kunskap först, även om det är roligt att att ha det bästa vapnet o lite kanske till o med kunna få se andras avundsjuka blickar.

Med tiden så hade jag tur att få lära känna flera av dessa gamla erfarna rävar inom min sport o gjorde smart nog i att inte sträva efter deras resultat utan att istället försöka ramla in i kamratskapet. Detta var en förlösande faktor med mitt tävlande för nu blev det mitt liv o min bekantskapskrets.

Nu insåg jag att tävling på allvar innebär inte att man är ensam mot alla andra utan alla andra har det som ett gemensamt intresse. Dom umgicks men tävlade aldrig utanför tävlingen utan tränade tillsammans o hjälpte varandra o til o med tillverkade saker åt varandra o.s.v för att den som är bäst för stunden är det på tävlingsbanan o inte när man umgås.

Sen började det rulla på o istället för att bara kämpa på nedre delen av resultatlistan så vandrade jag uppåt sakta. Jag kalificerade mej till flera SM o fick då lära mej att det finns ingen risk att man vinner så stora tävlingar bara så där innan man har vana med dessa tävlingar.

När den vanan började komma så fick jag fundera på varför jag ändå harvade nere i listorna på stora tävlingar men vann många regionstävlingar o andra mindre.

Då var det dags att börja skaffa det som jag kände att jag saknade dvs dessa “bästa vapen/redskap” och se placeringarna började gå upp tack vare självkänslan som växte.

Vad tror man händer sen jo man stannar i utvecklingen o började skjuta sämre till o med. Nu hoppar jag för det är långt men jag kom på att dessa tävlande som alltid ligger bland dom bästa o kämpar mot varandra o inte mot resten av oss dom är ödmjuka o självsäkra…….

Dom vet vad dom kan o lägger inte den viktiga energin på att visa det för någon annan. Jag kan bara säga att numer kommer jag ALDRIG att tävla i nåt för att visa andra vad jag kan o presterar utan för att tillfredställa mej själv o ha ett liv med kamrater som tänker lika.

Min tanke är att för just denna tävlingen så är första platsen reserverad redan för en person som gör rätt i allt o har vinsten redan i bakhuvet  resten slåss om placeringar, för det är oftast samma folk som ligger längst upp i listorna.

Jag kom så långt att jag blev sydsvensk mästare i min klass en gång men sen tvingades jag sluta för fogden ville ha mina vapen.

Min erfarenhet med massor av dom största tävlingarna är att det har aldrig funnits nån som varit ens på den 1/3 av dessa 300 av landets bästa skyttar som berättar hur bra dom är o skrävlar om resultat (med nyans givetvis) man är ju glad när det går bra.  Alla vet som är intresserade vilka som är duktiga o dom får respekt för det.

Detta har gett mej ett rikt o roligt liv med tävlande när man kan sitta vid fikat efter tävlingen o vara glad åt SM vinnaren o han är lika glad åt mina blygsamma resultat.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet om massa mer om föreningsliv o ideela klubbar o styrelser o annat som ingår i allt men stannar här för stunden.

Jag hoppas att ingen o verkligen ingen tar detta mot sej utan ser det som lite av mitt bidrag till ett härligt gäng med samma intressen. Det är lätt att de tblir olika läger o annat i alla sporter som vi hade inom skyttet. till o med med sånt dumt som olika märken på vapen o olika grenar. Så jag hoppas att nu när jag ska närma mej hästarna lite grann att folk där fortsätter vara samma härliga gäng.

tack för nu

Asko